Dagen före avfärd. Jag går hemma och packar. Vad behöver man egentligen ha med sig? Vanliga arbetskläder, som byxor, kjolar och kavajer, men kanske också något för kvällarna. Kommer något annat hinnas med än att vara på möten och seminarier på konferensen? Jag går in på några av de otaliga sidorna på nätet som ger besked om vilka olika aktiviteter som erbjuds. Nu är mitt seminarieprogram ganska färdigt, men det kan ju alltid vara något som man missat. Som Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson faller det sig naturligt att det är just spörsmålen kring de ekonomiska styrmedlen som kommer att vara mitt huvudfokus. Hur vi bättre riktar in alla de resurser vi har, för att faktiskt nå de mål om hållbarhet som så gott som alla ställt sig bakom. Vi måste hitta en framgångsrik väg, som tydligt ger vid handen att vi kommer att klara att hålla oss så långt under 2 grader som möjligt. Allt annat är otänkbart nu när tiden är påväg att rinna ut. 

Under tiden som jag packar och funderar så konstaterar jag också att det kommit goda nyheter om gradvisa framgångar i de förhandlingar som pågår. Nu har miljöministrarna tagit över och vår egen Åsa Romson leder den delen som handlar om klimatanpassning och hur avtalet ska hjälpa de länder som inte själva har tillräckliga ekonomiska medel för att klara det. Hon är precis rätt person på rätt plats. Det känns tryggt. 

Så tillbaka till packningen och mina förväntningar på hela mötet och min egen roll och upplevelse av det hela. Konferenser av alla slag brukar vara fulla av intressanta möten, som leder till ökad kunskap och frön till nya politiska idéer. Jag förväntar mig mer än någonsin att detta ska vara fallet just denna gången också. För COP21 är ju inte slutet på en process, utan början. Vi måste vässa politiken och hitta nya vägar framåt. Teknikutveckling är en sak, utvecklingen till en cirkulär ekonomi är en annan. Användningen av skattemedel och hur vi får investeringar i klimatbra saker istället för dåliga, är en tredje. 

Sedan staden. Paris är för mig som ett drömmarnas land. När jag var 16 fick jag ett sommarjobb i Frankrike. Då ingick 10 dagar i Paris och man kunde göra precis vad man ville. Det var underbara dagar och jag har sedan återvänt många gånger, både till staden, men också andra ställen i detta stora, underbara land. Frankrike är mitt andra hem, om jag skulle beskriva ett sådant. Konferensen ligger i ett område en bra bit utanför Paris, men bara känslan av att vara i närheten känns spännande. Samtidigt finns oron där. Lite gnagande i utkanten av medvetandet, men ändå. Glädjen har grumlats något och Paris har varit mycket drabbat under året. Så mycket sorg och förtvivlan. Ändå är jag nu så glad för att vara påväg dit. 
Klimattoppmötet innehåller i sig själv så mycket hopp för vår gemensamma framtid. Ett gemensamt kontrakt på miljöområdet måste också kunna leda till andra internationella överenskommelser, men då med fred och frihet som gemensam idé. Men denna gången är det klimatet och de förhandlingarna som står i fokus. Det kommer jag berätta mer om de kommande dagarna. En klänning och en liten kofta får nog allt följa med i bagaget också. 
Detta skrev jag igår och är också publicerat på Alingsåstidningens gästblogg, som återfinns här.