Här kan ni se den aktuella debatten i kammaren från 20171211

Mina anföranden under debatten. En aktuell debatt skiljer sig från andra på det sätt att det inte förekommer repliker, utan en håller sitt anförande i tre delar.

…………………………………………………………………………..

Anförande Aktuell debatt #Metoo

20171211

MeToo-rörelsen har skakat om Sverige. I bransch efter bransch har kvinnor tillsammans gått ut med sina berättelser. Berättelser som äntligen kommit upp till ytan och fram i ljuset. Berättelser om händelser som blir konsekvenserna av en kultur där kvinnokroppar av vissa fortfarande ses som allmän egendom. Något som en är fri att ta för sig av. Kvinnor har vittnat om allt ifrån grovt sexuellt våld, sexuella trakasserier, övergrepp men också om den tystnad som många mött när de försökt ta fallen vidare. Sexuella övergrepp är inte nytt men rörelsen visar tydligt på omfattningen av problemet.

Tystnad tagning, Med Vilken Rätt, Tyst i Klassen, Deadline och Utan tystnadsplikt. Bakom dessa namn och så väldigt många fler, samlas berättelser från olika branscher. Berättelser från denna sal har samlats under namnet I maktens korridorer. Det har nu visat sig med all önskvärd tydlighet att sexuella övertramp och regelrätta övergrepp förekommer i alla delar av samhället, inga undantag verkar finnas. Styrkan i metoo är just detta. Att vi alla ser att det händer överallt. Ingen kan längre blunda. Men Nu är det nog.

Jag har under höstens upprop läst så många berättelser om utsatthet och reagerat starkt på vart och ett. Ibland med en slags sorg men oftast med ilska för vad så många av oss kvinnor utsatts för. Alla berättelser är viktiga, men ett av rörelsens mest berörande upprop går under parollen “utan skyddsnät”. Kvinnor som lever eller har levt i missbruk, kriminalitet och utsatthet har har gått ihop för att berätta sina historier. Det är historier som för flera kan kännas långt borta – men som är en verklighet för många.

“Kära medmänniskor! Får vi kalla er det? Räknas vi? Eller var går gränsen för er medmänsklighet? Står vi utanför den?”

Så inleds texten som initiativtagarna till uppropet har publicerat på debattplats i dagens nyheter. Politikens svar behöver vara glasklart. Vi ska i alla lägen vara dem som står upp för samhällets mest utsatta – både i ord och genom handling.  Uppropet samlar vittnesmål om hat, hot, övergrepp och våld mot kvinnor som i många fall redan som barn känt utdömda av samhället. Vittnesmål om en dubbel utsatthet, om att känna sig sviken av både förövarna och av samhället.

Vi som sitter i denna kammare får aldrig vända bort blicken eller slå dövörat till när beskrivningar av människors verklighet nästan blir för smärtsamma att lyssna till. Vi måste alla göra det som står i vår makt för att få tillstånd en förändring som sträcker sig från maktens korridorer ut till gatan och in i behandlingshemmen. När människor tappar tron till samhället är det vårt ansvar att bygga upp den igen. Och våra strävanden inkluderar alla kvinnor. Det måste vara tydligt.

Ett fungerande socialt skyddsnät och ett rättsväsende som går att lita på är kärnan i vårt välfärdssamhälle. De berättelser om sexualbrott som aldrig utreds, förundersökningar som läggs ner utan ett inledande förhör och kvinnojourer som tvingas stänga dörrarna på grund av för många sökanden tar vi och regeringen på största allvar.

Under de senaste åren har vi prioriterat att utöka att förstärka polisens resurser så att mer tid och kraft kan läggas på det utredande arbetet. Den som anmäler ett sexuellt övergrepp ska mötas av ett rättsväsende som tar frågan på allvar och som har resurser att utreda och åtala.

Nu lägger vi fram en samtyckeslag som beräknas träda i kraft till sommaren. Det är jag stolt över. För oss i Miljöpartiet har vägen hit varit lång. För tio år sedan skrev Miljöpartiet i Sveriges riksdag en första motion som syftade till att få en samtyckeslag på plats, och nu är vi äntligen där. Lagen innefattar bland annat ett oaktsamhetsansvar och vi går samtidigt fram med förslag om höjda straff. Men framförallt gör vi det här för att lagen ska vara kristallklar – allt som inte är ett ja är ett nej.

Att vi väljer att gå fram med samtyckeslagstifningen är en konsekvens av de brister som nuvarande lagstiftning har.  Det är ett viktigt steg på vägen. Men det räcker inte. Vi får inte tro att vi kan komma till roten med problemen kring sexuella övergrepp och trakasserier endast genom förändrad lagstiftning, det är ju trots allt redan förbjudet. Och vi behöver arbeta på alla fronter för att komma framåt.

Skolan har en ovärderlig roll i arbetet för allas lika värde. Normer om kön och maktstrukturer ska ifrågasättas och diskuteras redan i förskolan.  Det är där som arbetet med att bryta de destruktiva och patriarkala föreställningar som finns om kvinnor och män och skapa nya normer börjar.

I arbetet med dessa frågorna vilar ett särskilt ansvar på männen – genom att rannsaka sig själva och genom att ta ansvar för sina och andra mäns handlingar kan nya normer sättas. Att flera manliga politiker under förra veckan gick ut i media och talade om just detta är välkommet – det är så vi steg för steg skapar förändring.

Att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp är otroligt viktigt. Genom Metoo-kampanjen har ny mark brutits. De som tidigare tyckt att feminismen gått för långt har nu fått sig en tankeställare. Nu är det upp till oss att ta det vidare – och att fortsätta vara en röst för dem som inte hörs. Det är helt enkelt nog nu.

___

2

Debatten har hittills i huvudsak  handlat om de berättelser som kommit fram på stora uppslag och kring konkreta händelser kvinnor berättat om och vad vi nu vill göra för att åstadkomma förändring. Men det finns också berättelser som inte kommit fram. För ett par veckor sedan skrevs en debattartikel om kvinnor som inte vågar berätta. Där beskrivs en utsatthet men även en rädsla för att bara göra saker värre genom att  berätta. I spåren av detta kom uppropet Under Ytan – ett upprop som handlar om de kvinnor som utsatts för och lever under hedersrelaterat våld och förtryck.

Uppropet nådde inte många medier, av den enkla anledningen att det var så pass få som vågade träda fram och berätta. Men detta är också en berättelse som ska tas på allvar, trots att den saknar de personliga erfarenheter som annars kännetecknat rörelsen. Rädslan är i sig själv talande. En tanke som är central bakom hela rörelsen med me too har varit att lägga skammen där den hör hemma: hos männen. Trots att normen och lagen egentligen redan lägger skulden där, känner sig många utsatta fortfarande som den skuldbelagde. I en hederskontext blir det dubbelt illa. Där läggs skulden för övergrepp på kvinnan som är utsatt. Inte bara som en känsla hos henne själv utan också i ögonen på hennes närmaste omgivning.

Även om inte dessa kvinnor vågar berätta öppet så måste deras erfarenheter och utsatthet tas på allvar. Då behöver vi vara en röst. Den rösten som ska höjas för de som inte annars hörs.

Samhällets normer tar ibland väldigt lång tid att ändra. Även om vi är många som under en lång tid försökt rikta uppmärksamheten mot de sexuella övergrepp och trakasserier som kvinnor utsätts för är det först nu alla berättelser kommer upp till ytan. De som trott att kvinnors utsatthet bara har varit enstaka fall och personliga berättelser har nu sett omfattningen av det hela. Och vi trodde nog vi kommit längre. Men nu kan det också gå fort. Som när saker uppmärksammas och lagar ändras. Metoo är det första steget och samtyckeslagstiftningen blir den naturliga fortsättningen.

Frågan om att införa en samtyckeslag är inte ny. Miljöpartiet har arbetat med den i flera mandatperioder genom motioner och att initiera en utredning i frågan. Nu blir samtyckeslagstiftningen verklighet. Den kommer inte bara öka antalet fall som faktiskt lagförs, utan också ge starka signaler om vilka normer som ska gälla i vårt samhälle. Endast sexuella handlingar med ömsesidigt samtycke är okej.

De lagar som vi stiftar i här i kammaren har en normerande effekt på samhället i stort. När riksdagen år 1979 kriminaliserade barnaga gick det tydligt att se hur normerna för vad som är okej och för vad som inte är det försköts. Att vi idag ser det som självklart att en inte får slå barn är en konsekvens av politiska beslut som förändrade normerna i samhället.

Samtyckeslagstiftningen kommer i sig själv inte att sätta stopp för sexuella ofredanden och övergrepp. Men den är en bitarna. Det är nog nu.

3

Debatten i kammaren har idag varit givande. Många olika aspekter på problematiken och omfattningen har kommit fram. Det som är hoppfullt är engagemanget och viljan att förändra. Att det är nog nu. Övergrepp är ett uttryck för makt och dominans. Trots att Sverige är ett av världens mest jämställda länder visar metoo så tydligt att vi har lång väg att gå tills vi når jämställdhet. Kampen måste fortsätta föras på många fronter. I denna kammare, när pengar fördelas, i polisens prioriteringar, i rättsalarna, i skolan och hemma vid köksborden. Vi ska ha respekt för varandra och nolltolerans för övergrepp och våld.