Vi tränger in oss på ett litet kontor. Det enda möblemanget är två skrivbord med tillhörande stolar. Fler stolar tas in, för nu är vi över tio personer som ska få plats i borgmästarens kontor. Det finns inget mötesrum för fler i kommunhuset men vi får fram stolar till nästan alla. Utanför hör man trafiken och hantverkare som slamrar. Till slut startar mötet. Vi presenterar oss och börjar lyssna till Helen, medborgarombudsman och medarbetare till borgmästaren. Hon är engagerad och berättar ingående om hur situationen utvecklat sig. Hur det under många år kommit människor i en mer eller mindre jämn ström, vilket har hanterats utan större bekymmer och hur situationen förändrades med många fler som kom i maj och hur antalet som kom bara stegrades till en ohållbar situation i augusti. Då fanns ingen hjälp utifrån. Invånarna lagade mat och fick fram klädombyten till de flyktingar som behövde. Lokalsamhället praktiskt taget tömde sina förråd av mat, kläder och filtar. Ända till november var läget akut mer eller mindre varje dag. 
I november blev det bättre. De internationella organisationerna började förstå att hjälp behövdes på plats, både med händer som kunde hjälpa till, men också förnödenheter och ett system för mottagande som klarade att hjälpa fler. Volontärer började komma och befolkningen fick avlastning, även om deras engagemang fortsatte att vara starkt. Och just det är slående i Helens berättelse. Hur lokalsamhället reste sig i utmaningen och svarade upp mot det som behövde göras. Att trots svårigheter hjälpa utsatta människor i nöd, även om det kostar på. Medmänskligheten och gästfriheten i tydligt fokus. Så länge vi lever tänker vi hjälpa, är öbornas inställning. Men det är svårt. Inte minst psykiskt. Människor som inte har någon utbildning ställs inför mycket svåra situationer i mötet med människor som ibland varit på flykt i månader och varit med om svåra umbäranden. Fingrar som svartnat av förfrysning, människor som får hjärtinfarkt och faller ned framför ögonen på hjälpande och mammor otröstliga i sin förlust över ett älskat barn som dött. Hur tröstar man henne?
Utöver de personliga tragedierna så väver berättelsen också in de stora bilderna i flyktingkrisens fotspår och väcker många frågor. Var finns EU? Varför kritiserar man bara istället för att hjälpa till? Varför tar inte länderna solidariskt ansvar? Om alla hade delat på ansvaret för utmaningen, så hade det för hela Europa inte varit någon utmaning. Och det är ju sant. Istället för den gemensamma berättelsen som kunde tagit EU framåt och svetsat oss samman, riskerar det istället att bli det som splittrar. Den bilden blir allt tydligare. Såväl här på plats som hemma i Sverige.   
Jag funderar på EU. Ganska ofta. Ett väldigt byråkratiskt system med kvarnar som i stora, svåra beslut ibland går för fort, medan andra frågor dras i långbänk och förhindrar utveckling på många områden. Men det är den organisation vi har för närmast internationellt samarbete och det är bäst att göra vad vi kan inom ramen för det. Men det som pågår nu är frustrerande och skrämmande på ett helt annat plan. EU skapades för att slippa krigen och nå fred. Det har varit ett framgångsrikt arbete under flera decennier. Men ska vi nu låta krig splittra oss? Är konfliktens makt så stor att den sveper bort år av samarbete och bättre relationer? Är solidaritet verkligen så svårt? 
Utmaningarna för framtiden är svåra. De som måste fly kommer fortsätta att göra det. Kapacitet måste byggas upp för att på ett bra sätt kunna hjälpa människor som söker en fristad från krig och förtryck. Lagliga vägar måste till, så att det finns ett ordnat system som inte dödar människor i deras farliga resa över havet som göder smugglares ljusskygga ekonomiska vinning. De pengarna hade kommit bättre till pass när människor ska starta om sina liv på nya platser.  
Jag lämnar Samos med både hopp och förtvivlan. Hopp för goda krafters förmåga att gå samman och hjälpas åt i svåra tider. Förtvivlan över mindre förståelse på statlig nivå och ett blame game istället för konstruktiva lösningar. Det lämnar redan utsatta människor i en än värre situation och bådar inte gott för framtiden. Men trots allt bestämmer jag mig för att tro på de goda krafterna. Att vi ska klara detta tillsammans. Men då krävs mer förståelse, mer samarbete och mer idéer. Och vi måste alla hjälpas åt.