De två båtarna lägger ut från kajen. Havet är blått och den sjö som gick igår har lagt sig. Himlen är vacker, solen skiner och en svag bris kommer in från havet. De Gula Båtarna är påväg ut för att söka av området på Samos norra sida, även kallad Dödens kust, och vi får följa med. På vägen ut ur hamnen berättar Mathew, en av dem som arbetar på båtarna, om hur de åker ut varje dag och söker av kusten efter nödställda. Antingen ute på havet i båtar som riskerar att sjunka eller uppe på de farliga klipporna. För kusten här är förrädisk. Även om man når land är det inte säkert att det går att ta sig i säkerhet. Vassa och branta klippor gör det många gånger omöjligt för människor att sätta sig i säkerhet. Då är det bra att ”the Swedish rescue team” som de kallas här är på plats och hjälper till. Sedan de kom ned hit till Samos i oktober har de räddat 1296 personer i nöd. Men det händer också att de måste bärga kroppar. Människor som inte klarade resan över havet, ibland med bara några meter till stranden och säkerheten. Flera tragiska berättelser finns, och de griper tag i själen och vill inte släppa. Men det finns också hoppfulla historier om människor som klarat sig och nu kan gå vidare. Kontrasterna är stora. Överallt längs med kustremsan ser vi kapsejsade båtar av olika slag och massor av flytvästar som lämnats kvar och alla dessa flytvästar vi ser, betyder var och en för sig, en människa som tagit sig över. 
Plötsligt ser vi något i vattenytan en bra bit från klipporna. Det ser ut att vara en flytväst. Och en till. Och en till. Båten lägger om kursen och styr mot föremålen för att undersöka. Alla ombord blir tysta och koncentrerade och hoppas att ingen finns i flytvästarna som driver på havsytan. Det är alldeles för stilla för att de i så fall ska vara vid liv. Vi kommer fram till den första och finner den tom, så även den andra och tredje. Fler flytvästar dyker upp hela tiden, men alla tomma. Kläder, skor och en kapsejsad gummibåt ser vi också. Nu får vi reda på att de troligtvis hör till en båt som fick hjälp av italienska kustbevakningen tidigt på morgonen. 78 personer fanns ombord när den höll på att sjunka, men nu hade alla klarat sig. Vi andas ut. 
Just denna veckan pågår här en omorganisation gällande flyktingmottagandet. Tidigare fanns två läger. Ett i hamnen och ett en bit ovanför stan. Sedan någon vecka tillbaka används nästan bara lägret på kullarna, men hur arbetet ska läggas om i framtiden verkar fortfarande osäkert. Vi besöker lägret, som tidigare varit helt stängt för de som befunnit sig där, men som nu är ett där man kan röra sig fritt. Att det ändrades berodde på att det i höstas blev överfullt och man kunde inte ge alla mat. Sedan dess kan flyktingarna röra sig fritt på Samos, så länge de blivit registrerade och genomgått grundläggande läkarkontroll. Men kanske kommer man att göra det stängt igen. Ingen vet säkert. 
Vi pratar med representanter från UNHCR, som har en samordnande roll och Läkare utan gränser visar sin verksamhet i lägret. EU-kommissionen har en rapportör på plats, liksom man har på flera ställen i den grekiska övärlden i nuvarande situation. Man vill veta vad som händer så snabbt som möjligt för att kunna vidta eventuella åtgärder från kommissionens sida. När alla berättar slås jag av hur mycket logistik som krävs för att få allt på plats. 
I lägret möter vi också en familj som blivit räddad av de gula båtarna. Vi får höra lite om deras flykt och vad de tänker om framtiden. En liten flicka tittar upp på oss med intresserade ögon och lyssnar intensivt. Det är färre som kommer nu. Riktigt varför vet man inte. Det kan vara vädret, eller priset på att ta sig över eller kustbevakningen. Man jobbar också snabbt här. Ca 72 timmar från registrering till att man kan ta färgan mot Aten. Inte för alla, men för många. Idag har många åkt och lägret känns inte fullt. Människor sitter ute i klungor i skuggan och väntar. I en olivlund leker volontärer och föräldrar med sina barn. Barnen skrattar, klappar och dansar. Lite normalitet i en annars extremt pressad situation.