I dessa dagar, när vi uppmärksammar 75-årsdagen av befrielsen av Auschwitz, kommer så många berättelser av förintelsens fasor åter till oss. Berättelser om hur människor av kött och blod behandlades sämre än djur av sina medmänniskor. Berättelser av obeskrivlig fasa, om mammor som skjuts framför sina barn, om familjer som skiljs åt och aldrig får återses, om ett omänskligt mördande, i och utanför gaskamrarna, helt urskillningslöst och helt godtyckligt, men med en bakomliggande plan; att alla judar och andra obekväma, ovärdiga skulle rensas bort. Aldrig finnas mer.

Om det är tungt att höra berättelserna så går det inte alls att sätta sig in i hur tungt egna minnen av denna fasa måste vara att bära. Men det finns fortfarande några som minns och som fortfarande vittnar om det ofattbara för oss andra. För att vi inte ska glömma, aldrig glömma utan göra allt i vår makt för att det inte ska upprepas. För att hedra minnet av alla de som som mördades och samtidigt vara tacksamma för de som överlevde.

I torsdags hade vi i riksdagen en fin ceremoni där vi uppmärksammade minnet av förintelsen och där Livia Fränkel berättade om sina minnen. Så otroligt starkt och viktigt. Hennes berättelse finns hos Forum för levande historia, youtube och Sveriges radio bland annat. Förfärligt att höra men så nödvändigt att det berättas och kan höras om och om igen.

Länge trodde jag att vi aldrig skulle behöva oroas mer över den sorts idéer som låg till grund för denna uppdelning och avhumanisering av människor.

Men nu ser vi det igen. Människors lika värde och själva människovärdet urgröps och undermineras systematiskt. De som är lite främmande ses som ett hot, snarare än en möjlighet. Rasismen kryper oss alla inpå bara skinnet i en samhällsdebatt som blir allt råare. Allt från självgoda förståsigpåare och missnöjda i största allmänhet blir till ett tacksamt propagandavapen för de med en förfärlig agenda av att skilja på oss och dem, goda mot onda. Där de sistnämnda ska bort.

Genom att aldrig glömma förintelsens fasor, kämpar vi också för att det aldrig ska hända igen. Vi blottlägger och påminner om varför det hände och vägen dit. För att kunna sätta stop i tid. För att medmänskligheten snarare än hatet ska få makten över människorna. Det behöver vi göra tillsammans, varje dag. För rasism och hat är vägen till död.

Idag minns vi offren och känner tacksamhet för alla som inte accepterar utvecklingen, utan som säger stop. Speciellt tack till de som orkar berätta och hjälper oss att förstå.

All kärlek ❤️