Ja, förutom EU då förstås, och kanske den borgerliga regering som lät det hända… I går, den 9 maj, skrev Svante Axelsson och Gustav Melin i DN om så kallad straffskatt på biobränsle. Och de har helt rätt i sina slutsatser om etanolen, marknaden och klimatet. Vi är helt överens om att vi måste kunna ge långsiktiga spelregler för en utvecklad marknad för biobränsle. Det var som ett led i den politiken som pumplagen genomfördes. Genom att ge företag bättre möjlighet att bredda sin kundbas och säkra tillgången på tankställen för konsumenter skulle klimatnyttan slå igenom på fordonsmarknaden. Så skulle vi vilja fortsätta jobba med klimathotet. Att genom bättre marknadslösningar och system som gör att förorenaren betalar, kunna få ned klimatgaserna och klara tvågradersmålet. 
Men det hela är inte så enkelt som det kan verka. När väl den borgerliga regeringen 1 januari 2013 införde den så kallade straffskatten så accepterade man den syn EU-kommissionen har, nämligen att man via skatten inte får styra så att fossilt bränsle är dyrare än motsvarande förnybara bränsle. Gör man det så betraktas det som en överkompensation till det förnybara vilket inte är tillåtet. Ett av de största problemen med att vi inte kan gå vidare med det tidigare systemet med koldioxidskatt är att straffet som denna ohörsamhet skulle kunna leda till är inte böter för staten, utan för de som producerar och konsumerar det förnybara bränslet. Alltså riskerar vi att straffa dem som vi istället vill gynna med den gröna skatten. 

Artikelförfattarna beskriver i sin artikel en annan viktig aspekt av problemet, vid sidan om svårigheten att få igenom kraftfulla insatser för att klara klimathotet, nämligen att satsningar på det förnybara också leder till mer företagande och jobb i hela Sverige. Hellre än olja och gas från länder som inte respekterar mänskliga rättigheter vill vi ha en marknad med förnybara bränslen som stärker Sverige på sikt, samtidigt som vi är en del av lösningen på klimatkrisen. Det är en politik vi drivit länge och som inte överges bara för att det står hinder i vägen. 

Att engagemanget för klimatet är stort är något vi alla tjänar på och framtidens generationer kommer att tacka oss för. Därför är vi glada att regeringen trots svårigheterna med EUs skatteregler äntligen för en klimatpolitik värd namnet. Nu höjs energiskatten på bensin och diesel, vi sätter av pengar till FNs gröna klimatfond, vilket kommer att ge inspiration till andra länder att också göra klimatsmarta investeringar och vi satsar på laddinfrastruktur och biogasproduktion. Men vem vill inte göra mer?