På resan över till Visby hade jag idag sällskap av
Anna-Kajsa Lidell som driver företaget Beat- food for progress med
hemsidan http://www.eatbeat.se/. Jag slås av hur otroligt svåra
vissa saker kan vara fastän de är tillsynes enkla. Anna-Kajsas
ursprungliga idé går mycket kort ut på att ersätta en del av köttet
i kötträtter, som hamburgare och köttfärssås, med en bönblandning
”beat” som hon under lång tid arbetat med att få fram till
marknaden. Ett enkelt sätt att få ned köttkonsumtionen utan
påverkan av smak och konsistens alltså. Enkelt kan tyckas, men
icke. Som privat konsument är det ännu svårt att få tag på den i
affärerna och trots lyckade försök i skolbespisningar med nöjda
elever så är motståndet fortfarande stort i de offentliga
organisationerna. Alla verkar tycka att det är en bra idé men att
någon annan ska ta tag i det. Vem hon än träffar så verkar de
konstigt maktlösa och inte riktigt den som ska driva frågan och få
det att hända, trots att de inte riskar något. Jag kan inte låta
bli att jämföra det med Birger Ericson och hans kamp för att
utveckla Speedheatern. Båda är innovatörer med ett nytt koncept på
en ganska traditionell marknad som måste förändra både attityder
och grundinställningar hos människor. Och trots att båda har en
produkt som förändrar och förbättrar så är det så svårt. Så svårt
med alla positiva människor men som alla passivt inväntar någon
annan. Det krävs mycket hårt arbete och mer entusiasm än man kan
förstå att någon kan uppbåda. Mycket få av innovatörer och
entreprenör av detta slaget lyckas. De dukar under på vägen av
kapitalbrist, utmattning eller direkt motarbetande från andra. För
ofta är det andra som har att förlora på de hållbara idéerna. Det
är därför vi andra måste arbeta extra hårt. Vi som vill
omställning. Vi måste föra en politik som förenklar för företag som
också vill det. I det stora såväl som det lilla. Om de lyckas, så
lyckas vi!

På bilden ser vi en av alla eldsjälar som sliter varje dag för att göra en förändring möjlig. Heja Anna-Kajsa och alla ni andra!