Jag läser i Dagens samhälle Åsa Mobergs fina krönika om Anders Carlberg. På slutet beskriver hon hur han beklagade att de politiska partierna inte engagerar unga och att välfärdssystemen fungerar dåligt för dem. Och det stämmer ju tyvärr allt för väl. Jag fastnar vid citatet ”Det som krävs är inte bara specialistkompetens utan främst en organiserad medmänsklighet”. Det är också viktigt och giltigt även när det inte gäller ungdomar och det skulle kunna vara ett hoppfullt citat.

Men istället är det tyvärr bara att konstatera att denna organiserade medmänsklighet känns allt mer ooragniserad och söndervittrande. Våra satsningar på barn och unga som inte riktigt finner sig tillrätta med skolans och samhällets krav räcker inte på långa vägar. Om man känner någon eller några som behöver hjälp, eller om man känner till olika ömmande fall, så klarar vår vanliga medmänsklighet av att träda in och vilja hjälpa. Men i stora komplexa samhällssystem som dagens, då är det som om det stora antalet tar bort denna vilja. Och det är här den organiserade medmäskligheten kommer in. Det möjliggör att vi ändå kan hålla ihop.

För det är bara tillsammans som vi klarar framtiden. Att på grund av stora behov och knappa resurser vända sig mot varandra, inom samhällen och grupper eller mellan dem, leder alltid till tillbakagång och ännu mer uppgivenhet. Det är då vi börjar tro på enkla lösningar som att alla problem är någon enskilds grupps fel och konfliken fördjupas.

Om vi istället inriktar oss på att stötta varandra, satsa resurser på samhällets mest utsatta och låta den organiserade medmänskligheten råda, så kommer vi att klara oss mycket bättre på vägen in i framtiden.